sidledes

BOX KRAFTVERK
ÅSA-MARIA BENGTSSON
(bara vanligt vatten) – till 13 juli
THOMAS ERIKSSON – till 15 augusti

En stor ubåt i gummi fyller golvet på Box Kraftverk i sommar. När jag kom in hängde den med huvudet och såg onekligen slapp ut, som om det övergivna kalla kriget ovillkorligen också övergivit alla militära förhoppningar en gång för alla. Men det dröjde inte länge förrän ubåten började blåsa upp sig till fullo, bara för att omgående långsamt och suckande sjunka tillbaka med tornet på sniskan. Så håller den på, i ett slags rekviem över sin oförmåga och sin malplacerade tillvaro.

I den video som projiceras på kortväggen syns, bland annat, en närmast skräckslagen ko retirera bakåt som om någonting farligt just uppenbarats. Filmen, som collagemässigt blandar urbana och stressiga miljöer av storstadsarkitektur och reklam med pastoral och boskapsdåsig natur, åker vertikalt och horisontellt, framlänges och baklänges, som ville den fånga det ständigt växlande flödet genom omtagningar, uppstannanden, baklängesspelningar, snabbspolningar och stillbilder. Det bildbrus som visas i filmen accentueras av ett fristående ljudband, med motsvarande collage av ljud från vatten, röster och en mängd andra källor. Det jag mest lade märke till var den återkommande telefonsvararens alltför välkända ”du har inga nya meddelanden”. I en annan film projicerad mot en stor genomskinlig madrass på golvet (just framför filmen på väggen), flyter en badande man lojt omkring och plaskar i vattenytan. Det är lugnt, tycks han ändå kommentera. På ytan?

Ett antal färgfotografier visar olika mänskligt och poetiskt utsatta situationer, som en pojke med en byrå på ryggen, en grupp kvinnor spolade upp på stranden likt sjöjungfrur, en man upptryckt i taket av en stor ballong, en annan som vräker i sig jättespagetti där också andra fingrar är inflätade, och en tredje med julgransljus i kläderna. De flesta surrealistiskt lekfulla bilder om tillvarons överraskningar. Ett oroande fotografisk objekt visar en plåthink på golvet fyllt med rött vatten. Under ytan ruvar ett kvinnoansikte med vidöppna ögon. Lugnt?

Vattnet och det kommunikativa flödet i världen är Åsa-Maria Bengtssons rubrik på utställningen. Och riktigt är att det flyter omkring ganska många bilder, lösryckta ur olika sammanhang. Man gör det kanske enkelt för sig att se utställningen enbart som spridda och underfundiga illustrationer till det mångfacetterade ”flödet”. Men det är ett fullt acceptabelt betraktande. Annars kan man ju anstränga sig och försöka se samtal och brytpunkter, mellan å ena sidan de energier och spänningar som visas i bilderna och å andra sidan den passiva och tungt reflekterande gummibåten på golvet. Möjligen handlar det hela om kortslutningen i vår tids alltmer accelererande bild- och ljudflöde. Ubåten suckar. Kon går bakåt. Inga nya meddelanden. Fotografiet har vänts upp och ner. I så fall finns det ändå hopp, med en sorts tvetydig glimt i ögat.

I caféet på Box marknadsför konstnären Tomas Eriksson en fingerad person med namnet Håkki (TM). En glad kille som stannat kvar i glesbygden och försöker överleva genom att sälja sig själv, sitt namn och sin charmfulla förmåga på olika sätt. Installationen på Box visar en video med Håkki och försäljning av olika reklamprylar med hans namn. Utställningen är ett exempel på den samtida trenden att blanda verklighet med fiktion, identitetslekar, sociala förväxlingar, vända på begreppen. Man kan undra om dessa ställföreträdande strategier och meddelanden alltid når fram till rätt adressat, om de inte förirrar sig själv på vägen eller att publiken redan anat konstnärens alibi. Sanning eller konsekvens – i den här affären är det kanske lika lätt att bli lurad på kontexten som på konfekten?

Text: Jan K Persson
Foto: Torgny Åström